saker och otacksamhet

Har just tagit mig en dust med förrådet igen.
Det är väl något symboliskt som spelar in, när man blir så mordisk av ett förråd. Något med att det finns saker både i förråd och känsloliv som man borde ta itu med, men aldrig förmår/har tid med.
Det är mig övermäktigt. Jag rensade en halv kvadratmeter, sorterade, slängde och packade i påsar som ska skänkas - i runda slängar sju ton skräp skulle jag tro, det tog mig tre timmar och för varje runda bort till soprummet drabbades jag av ångest för att sonen skulle vakna och få panik för att jag inte var inne.
Vissa saker kan få mig att börja gråta. I en av lådorna hittade jag en oidentifierbar pryl som jag aldrig kan tänka mig att jag själv införskaffat. Någon motordel kanske? Jag vet inte vad det är för ond människa som lagt den i mitt förråd och jag vet framför allt inte hur man sopsorterar den. Förtvivlan!
Och så är det det här med mina välmenande vänner och släktingar. Som ger mig udda stolar, små set med plastprylar som ingen människa kan förstå vad de ska vara till, tre exemplar av presentboken "Om ingen nyper mig i rumpan snart går jag hem" (i omgångar, förstås, det är bara det att de glömmer att jag redan fått den. Begagnade, fyndade för fem kr styck på kupan eller så), udda stolsdynor som var moderna och fräscha för 30 år sedan och små prydnadsfigurer. Inte att förglömma alla leksaker till sonen... gah, bara jag tänker på det känns det som att ögonen håller på att hoppa ur sina hålor. Jag blir spritt språngande. Lossnar i förtöjningarna. Små, små jävla plastfigurer, till förbaaaannelse. Hjälp. Jag kommer aldrig att bli fri. Jag är dömd att alltid bära runt på saker, saker, saker. Jag kommer alltid att ha ett förråd fullt av skräp som måste sopsorteras. Min bil kommer alltid att vara full av prylar.

Nå. Det känns ändå LITE, lite bättre nu, när jag blivit av med den där tusendelen.
Men jag undrar varför det ger mig sådan panik.