Långsamt. Och en sak i taget.

Intressant detta. På väg hem från jobb och skola stolpade jag på som vanligt. Jag blir så frustrerad av att behöva sakta ner till Sebastians tempo att jag då och då låtsas som att han inte finns och börjar gå i min vanliga takt, för att sedan mycket motvilligt stanna och vänta in honom. Men så tänkte jag, att det kanske kan vara bra att öva på att göra saker sakta. Jag har den senaste tiden varit mer irriterad än vanligt på allt som inte går supergeschwint. Ville slå näven genom skärmen när SJ:s bokningssajt kärvade. Fick verkligen slå knut på mig själv för att inte vråla rätt ut när Sebastian bestämde sig för att ägna en kvart av morgonens dyrbara tid till att stå och tjura istället för att snabbt och effektivt klä på sig. Jag har till och med blivit gråtfärdigt irriterad över att det tar så lång tid att gå till jobbet. Det känns inte som att det är så sunda reaktioner egentligen.

Så jag testade att gå sakta. Seb hamnade ändå på efterkälken och protesterade. ”vänta då mamma” varpå jag irriterat fräste att jag gick ju så sakta som det någonsin gick. Men ok. Det gick faktiskt att gå lite saktare ändå. Han kom ikapp, och gick om mig och jag såg att han snart skulle vara framme vid vårt hus. Nu kan jag säga att det blev obeskrivligt svårt att stå emot alla impulser som dök upp i min hjärna. För nu skulle jag ju, om jag la på en rem, hinna ner i tvättstugan och se om jag kunde börja tvätta lite tidigare och dessutom hinna ställa in cykeln i källaren och ändå vara framme vid vår dörr samtidigt som Sebastian. Om jag bara fick gå lite fortare. Så det gjorde jag. Med kompromissen att jag struntade i att gå tidigare till tvättstugan.

Uppe i lägenheten insåg jag att jag var jättehungrig. Tog en clementin och började äta vid diskbänken, sansade mig och satte mig ner vid köksbordet. Stirrade med galen blick framför mig – hur kan man sitta stilla och äta, ensam utan att läsa? Sedan följde förhandling med Sebastian om tvättsortering och upphängning av blöta kläder. Och försöka klara av utmaningen att bara sortera tvätt. Bara det. Inte passa på att plocka upp allt annat man passerar, påbörja matlagningen eller skura toaletten. Shit, det gick bara första tre minutrarna, sedan upptäckte jag att jag stod i fel rum och gjorde fel sak igen. Sådär höll det på. Försökte sitta igenom en hel måltid utan att springa iväg och göra något annat: Bara äta, ta mig tid att tugga. Inte läsa eller sitta vid datorn. Bara äta.

- Faaan vad lång tid det tar!

Panik. Fick slänga hälften, för man kan faktiskt inte sitta så länge och bara tugga som en jäkla kossa. Hm.

Sedan kaffe. Ok, vid datorn. Men åtminstone dricka färdigt. Kan inte minnas när jag gjorde det senast, det står alltid halvt urdruckna /orörda kaffekoppar överallt härinne. Sitter här och skriver, och ryar åt Sebastian att inte ständigt avbryta mina tankar.

Nu ska jag, långsamt, gå ner med all tvätt i tvättstugan. Jag har sopor som behöver ut också, är det fusk att göra det samtidigt?

Ok. Det där gick inte bra. Tyckte jag kom på en lysande idé och tog med mig Seb ut ”vi kan bygga en igloo!”. Fin tanke, bara det att jag skulle ju i huvudsak springa ut och in ur tvättstugan och Seb skulle få vänta. Det glömde jag att upplysa honom om. Nå, Seb tog det ganska bra ändå, och vi fick hyfsat lång tid ihop, byggde både snölykta, snögubbe och en igloo. Jag tappade helt långsamhetsidén och var sjukt effektiv i igloobyggandet. Sebastian bad mig sakta ner för att han skulle hinna med att ”limma” ihop snöklossarna, men nej, jag kunde inte. Det kändes fysiskt omöjligt: Det måste bli klart! (why oh why?). Som synes sprang jag runt som en besatt och sög upp varenda snösmula i området...

Vi var nere i förrådet också, letade efter en snöskyffel. Där hittade jag en påse vars innehåll nästan fick mig att börja gråta. Jag har lagt så mycket pengar och möda på att hitta ett par vinterskor till Sebastian. Det har krånglat på alla upptänkliga vis och inga har passat. Likadant med mina egna nya vinterskor. De läcker och var svindyra. I kassen låg givetvis två par Sebastianskor i rätt storlek, och ett par varma vinterkängor till mig (för att inte nämna att jag nyss köpte skidor för 1400 kr till Sebastian – jag VISSTE väl att det redan stod ett par där nere!?). Alltså – jag bara undrar. Varför kollade jag inte först? Varför slog mig inte ens tanken att vi kanske hade nåt på fötterna även förra vintern?

Inte förrän halv nio var vi tillbaks uppe i lägenheten, då var vi båda jättehungriga, och det var ju fredag och Sebastian undrade om jag till och med hade glömt fredagsmyset. Nej, visst kunde han få se en kvart på nån film och visst måste vi väl mysa (hm… måste bara fixa gröt, och tvätten är inte klar, kan jag vika och hänga samtidigt som jag sitter och kramas i soffan?).

Nej. Det blev ju pannkaka av alltihop. Sebastian somnade i soffan vid tio utan att ha borstat tänderna, då höll jag fortfarande på att hänga tvätt.

Å så blir jag lite nere. Över att det inte verkar GÅ att göra saker långsamt. Inte bara för att jag har svårt för det, utan för att dygnets timmar faktiskt inte räcker till. Vad ska jag välja bort liksom? Rena kläder, mat eller umgänge med Sebastian?

Jag skulle såklart inte ha tvättat på kvällen. Man hinner ju inte tvätta klart innan Seb ska sova. Jag får tvätta typ en söndageftermiddag i fortsättningen. Å nu har jag ju maskin inne, så jag kan tvätta lite vart eftersom (=tvätta varje dag, alltid tvätt i lägenheten… nähädu).