vänner

Det har gått i ett, sedan vi flyttade. I jobbet är jag anställd i två olika projekt, som båda innebär en massa nya saker och möten med massor av människor. Konferenser och resor, workshops och föreläsningar. Det är otroligt kul och jag har känt mig full av energi och nästintill oövervinnerlig. Har engagerat mig i föreningen Falu Makalösa Föräldrar, som kassör, och lagt ganska mycket tid och energi på min stora dröm - att starta ett kollektivhus.
Och så har jag varit med sonen i skolan, bjudit hem barn och försökt se till så att han börjar känna sig hemma här.
Tja, kort sagt - fantastiskt mycket kul. Men så i helgen var det ju Kristi Himmelsfärd, och vi var lediga i fyra dagar. Då slog magkatarren till, och jag låg vaken på nätterna och grubblade på än det ena än det andra. Mådde inget vidare. Fick panik - nej, säg inte, inte igen, inte nu när jag äntligen hittat ett kul jobb och vågat flytta iväg. Inte stressjuk igen.
Men så i morse när jag cyklade till jobbet och tyckte sjusärdeles synd om mig själv kom jag på att det är inte så konstigt. Och jag tror inte ens att det är mängden engagemang, eller ens att det är ganska splittrat, som var boven. Utan bristen på umgänge med folk som känner mig. På nära relationer, i vardagen. Det har i tre månaders tid passerat mängder av människor genom mitt liv - härliga, spännande människor - men alla nya. Och att bara känna sig som en främling hela tiden, att alltid påbörja nya relationer, det sliter. Man anstränger sig för att göra ett gott intryck och kan aldrig riktigt slappna av.
Så ikväll ringde jag en Ölandskompis. Mådde genast betydligt bättre. Så enkelt, egentligen. Nåväl. Nu har jag lovat mig att inte skynda. Att göra saker långsamt, och att inte överprestera. Och att träffa eller prata med nån som känner mig flera gånger i veckan. Och att parallellt med detta försöka fördjupa de embryor av vänskapsrelationer som börjat skymta här. Nya vänner, singelvänner. För även om jag har flera jättegoda vänner som jag känt länge här, så har de sina familjer och hinner inte så ofta som jag skulle önska. Och jag känner mig lite ivägen ibland. ;) "Hej, adoptera mig" typ.
Jag behöver mer än en kväll varannan månad med långa samtal med vänner om jag ska funka.
Jag har ju Dagge också, i Stockholm, som jag träffar flera gånger i månaden nu, och när vi ses pratar vi ju halva nätterna. Men ändå - i vardagen, att inte behöva resa iväg för att få umgås.

Förrförra helgen var jag på kollektivhuskonferens, arrangerad av föreningen Kollektivhus.nu. Den var så härlig. Det var på något vis som att människorna där inte var lika rädda för varandra som folk på konferenser brukar vara. De var öppnare, varmare, vågade mer. Jag kände mig så välkommen.
Min plan är att ordna ett informationsmöte här i Falun, med en föreläsare som kan berätta om kollektivhus. Sedan, om några blir intresserade, tänkte jag man kunde starta en studiecirkel för att jobba fram en mer konkret plan. Jag önskar jag bara kunde knäppa med fingrarna så kunde kollektivhuset vara verklighet och vi kunde flytta in. =)