Jag skulle så gärna vilja bo i ett modernt kollektivhus. Ni vet, där alla har varsin, komplett lägenhet, men det finns gemensamhetsutrymmen och man hjälps åt med vissa saker. Som ett hyreshus, fast med restaurang på bottenplan, där man själv lagar mat ibland. Och där alla har en uttalad önskan om att hjälpas åt, och umgås.
Kollektivhus finns ju i flera av de större städerna, och framför allt växer antalet kollektivhus för äldre. Där kravet är att man inte längre har några barn som bor kvar hemma. Ett sånt finns faktiskt här i Falun. Men jag ser ju att ett sådant här boende vore fantastiskt för andra grupper också (ja, ensamstående föräldrar förstås). Och att det allra bästa vore om man kunde blanda åldersgrupper (vad ÄR det här med att vi envisas så med att sortera människor hela tiden?).

Jag vill så gärna dra igång något, få något att hända på den här fronten, jag är så övertygad om att så många skulle få ett bättre liv. Det är något absurt med lägenhetslivet, att alla människor låser in sig och knappt pratar med grannarna. Och framförallt skulle väl barnen få ett bättre liv, framför allt de som har föräldrar som jag - som inte har så stort umgänge till vardag och saknar släkt på orten.
Men jag famlar. Vet inte var jag ska börja, vem jag ska prata med. Har ändå dragit i några trådar.
Ska åka på kollektivhuskonferens i början av maj: http://www.cohousing2010.se/swe/ och suga i mig så mycket information jag bara kan. Har beställt böcker. Mejlat ansvarige för kollektivhuset för äldre här i Falun. Pratat med föreningskompisarna i Makalösa Föräldrar om mitt intresse. Försöker få till en marknadsundersökning för å se om jag bara inbillar mig att fler är intresserade eller om det kanske faktiskt finns ett behov. Har övervägt idén om att blanda in barn i ritandet av huset. Så jo, jag har kanske börjat lite. Men det känns väldigt... just famlande. Ser hursomhelst fram emot konferensen något alldeles kolossalt.

Idag blev jag intervjuad av tv4, angående projektet jag jobbar med. Det är roligt, jag har på något sätt accepterat att min hjärna fungerar extremt dåligt när jag blir nervös. Nervositeten skrämmer mig inte, den eskalerar inte. Jag står bara där och tappar tråden och svarar lite yxskaftaktigt och skiter i det liksom. Haha. Och jag bryr mig väldigt lite om hur jag framstår. Kanske till och med så att jag borde bry mig mer, med tanke på att det ju är viktigt att vårt projekt inte framstår som meningslöst. Men jag gjorde så gott jag kunde, och det räcker för mig. Det är ju verkligen inte hela världen.