Påsken har varit synnerligen händelselös. Jag hade två körframträdanden inplanerade, så vi kunde inte åka iväg någonstans. Framåt lördagen var jag _mycket_ rastlös. Tillbringade en massa tid framför datorn, med idiotsurfande, så'nt där som är PRECIS lika mycket tidsslöseri som slötittande på TV. Sonen roade sig kungligen hela helgen. Han springer runt med små plastgubbar i händerna och gör ljudeffekter. Det kan han hålla på med i en smärre evighet. Jag gick och plockade som vanligt, nynnade på en låt, och sonen undrade vad det var för sång. Jag satte på den - en trallvänlig 60talslåt - och sonen satte igång att dansa loss.
Han har så roligt, han hittar på så mycket att han knappt har tid att äta.
En annan går som en stor gnällzombie och ser måltiderna som dagens höjdpunkt. Äntligen händer det något, liksom.
Det är ju inte klokt. Inte ens riktigt likt mig. Men ibland behöver man nog lite tristess. Jag kan bara inte låta bli att fascineras över sonen och fundera över vilken enorm skillnad det är på vår världsuppfattning. Hur gör man för att få tillbaka åtminstone lite av det där - av nyfikenheten, det glatt förväntansfulla, fantasin, entusiasmen?
Jag är så ovan att ha mycket tid till mitt förfogande att jag blir alldeles handlingsförlamad. Vad gör man, när man är ledig från jobbet, och har städat färdigt??? (Jag tröttnar så fort på att göra ljudeffekter till platsfigurer. ;))
Idag har i alla fall varit en jätteskön dag. Det har äntligen slutat blåsa så förgjordat, å vi promenerade in till stan, köpte födelsedagspresent och var å hälsade på på dagis en stund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar