Loppis from hell

Jag har varit i prylarnas limbo.
Lördag morgon packade vi bilen full av prylar och åkte in till Kalmar för att sälja av på loppmarknaden. Sonen och jag.
När vi kom fram insåg vi att det var en och annan till som haft samma tanke som vi. Bilar runt hela byggnaden, längs gatorna, på trottoarerna. Vi fick ställa bilen långt bort, och börja kånka. En stressad man i kortärmad skjorta sprang runt därinne med ett block i handen, sa åt oss att vänta. Vi väntade. Och väntade. Sedan sprang vi ikapp honom och då slängde han en blick i sitt block och pekade sedan på ett bord (det sista som var tror jag) allra längst in i den stora byggnaden, i mitten, inklämda bland tjugo andra försäljare. Hjälp. Där var HUR mycket saker och människor som helst. Sonen gick i spinn på alla leksaker och ville ha, ha, ha, men det gick ju inte. Vi skulle ju bli AV med saker. Men hur i hela friden skulle jag få honom att stå stilla bredvid mig i... "hur länge håller det på?" (till grannförsäljaren) "till två."
...drygt fem timmar.
Ringde brorsan, som som TUR var befann sig i sitt hem som ligger alldeles i närheten. Han förbarmade sig och tog hand om sonen. Nu stod jag ensam inklämd, började se mig omkring och konstatera att alla andra haft tid att sortera och märka upp sina saker. Och påsar hade de med sig, till kunderna.
Jag ville därifrån. Jag ångrade mig bittert. Allt kändes fel, självförtroendet nere i skorna - vem skulle vilja köpa nåt av min konstiga blandning av saker? Jag hade inte lyckats bära dit så många saker, eftersom det blev lite bökigt med långa vägen och rastlös son. Så på mitt bord stod två par skor, två mössor, en smörgåsgrill, en åkpåse för barnvagn, en resesäng för bebisar och en låda med utjänta leksaker.
Ringde goa grannen, som peppade mig "Du är så bra, du bara bestämmer dig för något och så GÖR du det". Stod därefter ut ytterligare en stund. Men vid halv tolv hade jag sålt två saker, fått ihop 100 kronor och höll på att drabbas av svår klaustrofobi av alla människor som passerade förbi och hela känslan av konsumtionshysteri. Jag gav upp, packade ihop och flydde fältet. ALDRIG mer, säger jag.
Jag gick 50 kronor back bara för hyran av bordet. Så bensin, och hamburgare till sonen på vägen hem. *skakar på huvudet*
Fy, så gräsligt.
Grannen tröstade mig med att det är gratis att slänga på tippen numera och att "där äter maskinerna upp sakerna och då KAN de faktiskt inte komma tillbaks" (fan tro't).
Men jag kunde inte med att slänga mina grejer. Några hamnade hos Ria, några tänker jag spara. Man vet ju inte, brorsan kanske får barn snart.

Nu ger jag upp kampen mot prylarna. De får väl stå där i förrådet och vara jobbiga bäst de vill.

Idag har jag promenerat i Slottsskogen och på alvaret. Sagolikt.
Annars har jag inte tagit mig tid att njuta alls mycket den här helgen. Tiden rinner ur händerna. Men jag har lagat matlådor och tagit hand om veckans tvätt i alla fall.