Jag har tappat fokus litegrann. Slirar på målet. Haft lite rörigt med prioriteringar. I går skulle jag ha träffat diakonigruppen för första gången. Har tänkt mig att gå med när de gör besök på sjukhemmet och sånt. Tänkte det skulle ge mig tillfälle att göra något ihop med sonen för en gångs skull, som skulle ge både honom och mig något. Men det fanns ingen energi kvar, varken hos mig eller sonen. Han var så trött att han sov bort halva dagen.
Ändå har vi varit lediga flera dagar. Men det är klart, förra veckan var det kvällsjobb, och sonen får sova på olika ställen var och varannan natt. Sånt sliter förstås.
Jag hänger fast vid kören i alla fall. Alltid något. Jag blir glad av att sjunga, och av att vara med i gemenskapen. Det är riktigt härliga människor med, som jag är så glad att jag fått träffa.
Jag får sänka min ambitionsnivå lite tror jag. Det låter trist, men det är väl bättre att njuta av det man gör, än att ständigt försöka göra mer.
Fastan, förresten. Skulle ju snart varit slut. Om jag härdat ut längre än en vecka. ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
*kramar* Här kommer en uppriktig hälsning från någon som har sänkt ambitionsnivån ordentligt. Man orkar inte allt, alltid. Men man är okej ändå.
Jag skulle helst vara en stjärna på jobbet och i mina studier, vara världens bästa mamma, världens bästa, sexigaste fru och vara den mest outstanding matten till hundarna som någonsin funnits. Dessutom vill jag ha ett fantastiskt snyggt hem, välstädat och avundsvärt.
Haha.
Eller hur?
Just nu är jag glad om jag klarar G i skolan, diskbänken är (nåja) ren, barnen är hela och rena på dagis och jag orkar krama dem varje dag. Samt att jag GÅR till jobbet...
kram från hon-som-pluggar-150%-och jobbar extra-har-två-barn-två-hundar-en-äcklig-lägenhet-och-en-förstående-man.
...lägger till att jag faktiskt hinner ägna mig åt min man - lite...;-) U know what I MEAN...
Skicka en kommentar