Om flytten: mer tid, men en dag av backlash

Det var inget lätt beslut att ta, att flytta. Vi hade ju äntligen bott på samma ställe hyfsat länge, i tre år, sonen hade kommit in bra i förskoleklassen och vi bodde nära mormor och morbror. I början av Ölandstiden hade jag månadslånga vikariat och det såg ut som att det skulle leda till något mer fast. Men det senaste året blev det bara blivit timinhopp och dessutom allt färre sådana. Vi var tvungna att göra något, pengarna räckte inte.

Jag satt snart sagt varje kväll när sonen somnat och skissade på affärsidéer, räknade hushållsbudgeten, hade koll på varenda krona så pengarna skulle räcka till det allra nödvändigaste. Ibland fick man ju spelet och gick och köpte en massa man inte skulle, eller gick ut och åt fast man inte hade råd. Men oavsett resultatet – det mest påtagliga var detta ständiga räknande, för att inte plötsligt stå där med en räkning över när pengarna var slut.

Jag sökte startaegetbidrag upprepade gånger, lade enorma mängder tid och energi på att fundera ut sätt att försörja mig utan att behöva flytta. Men jag fick nej, det var alltid något som skulle ändras och till slut gav jag upp. Jag satte mig och kollade runt efter jobb på andra ställen. Hittade ett 65 mil bort, som verkade både meningsfullt och kul. Inte för att jag på allvar tänkte att jag skulle få det, men söka kan man ju alltid.

Jag fick det. Och 24 timmar på mig att bestämma om jag ville ha det eller inte. Panik. Det var ett omöjligt beslut. Oöverstigligt svårt att genomföra en flytt – på kort tid dessutom, de ville att jag skulle börja inom två veckor – och värst av allt var oron för hur det skulle gå för sonen. Jag fick akut magknip vid tanken på att berätta för honom att vi skulle flytta. Kände mig som en självisk skurk. Men alternativet, att fortsätta hanka mig fram och aldrig veta om pengarna skulle räcka den här månaden också, med hyreshöjningar att vänta men ingen höjd inkomst… Nej.

Eller? Ännu när jag ringde upp arbetsgivaren letade jag efter en utväg. Började samtalet med att slå fast att jag inte kunde klara av att ordna en flytt på två veckor ”så tyvärr kan jag inte ta jobbet” .”Det räcker att du börjar om en månad! Välkommen till ditt nya jobb”

Vi flyttade. Nu har jag en bra inkomst. Jag handlar fortfarande på second hand, och låter fortfarande priset bestämma vad vi ska ha till middag, långvariga vanor går inte ur så lätt, och det sitter någonslags skräck i mig att jag ska förköpa mig. Men nu har jag börjat spara lite pengar, både till sonen och som en buffert. Jag köpte en bostadsrätt, där vi för första gången har varsitt rum, innan har jag alltid sovit i vardagsrummet.

Jag får nypa mig i armen varje gång lönen kommer, oändligt fascinerad av att det verkligen kommer pengar- nästa månad också, jag behöver inte ens räkna, det går ihop sig! Och sonen klarade flytten galant, skolan verkar suverän och kompisarna många och roliga. Förra helgen var vi på utflykt till äventyrsbadet och käkade lunch där. Jag våndades över alla pengar som gick, men - haha, det blir inte svårt att vänja sig att ha pengar. Snart kommer jag nog att känna mig trygg och lugn. Framför allt har jag som i ett trollslag fått sådana mängder tid över.

Häromdagen strosade jag runt i lägenheten och kände mig så konstig, något var inte som det brukade, jag vankade av och an. Så slogs jag av tanken: ”herregud, jag har inget att göra!” Jag kikade in till sonen som satt på sitt rum och byggde med lego. Slog mig ner hos honom. När vi kommit halvvägs i skapandet av en rätt avancerad legobil kommer jag på att det är grubblandet, räknandet och oron som stulit tiden. Och att det här var den största vinsten med att ha ekonomisk trygghet.

Idag började jag planera för semestern. Vi var på Öland nyligen, en minisemester över påsk, och såhär i efterhand kändes det som att jag inte hann med allt jag ville. Så nu skulle jag planera. Hade just smällt ihop en hel sommar av fröjd och olika utflykter när jag av nån anledning började kolla det här med semesterlön. Jag hade för mig att man fick lite extra pengar när man nu har rätt till semester. Då slog det mig att jag ju inte alls har rätt till 25 BETALDA semesterdagar. Fem dagar har jag. Sedan började räknandet, för jag kan bara inte tänka mig att jobba en hel sommar till, låta sonen gå på fritids en hel sommar till.

Hållit på hela eftermiddagen. Och mindes extra tydligt hur mycket tid jag lagt på sånt här.
Nåja. Det löser sig på nåt sätt. Jag har ju snålvanan inne och får ju tillbaks på skatten också. Nu ska vi bygga koja.