Ålderstrappan

Har just haft ett väldigt givande samtal med en klok arbetskamrat.
Vi diskuterade generationsuppdelningen.

Är man 15 år träffar man nästan uteslutande andra 15-åringar, till exempel. "De uppfostras i en klump. Som någon slags amöbaformation som har egna spelregler och minimal kontakt med andra åldersgrupper" som arbetskamraten sa.

När personerna i amöbaformationen kommer ur tonåren och så småningom ska bilda en familj blir det problem. De har inga förebilder. Hur ser en relation ut, vad gör man för att få den att funka? Finns det någon konsult man kan anlita, någon kurs man kan gå?

Om de ändå lyckas hålla ihop relationen ett tag kanske det kommer ett barn. Hoppsan. Ett barn! Hur gör man med dem? Sådana ser man ju inte så ofta direkt. Man får ta och läsa ett gäng föräldratidningar. Googla barnuppfostran. Sedan blir barnet lite äldre och man kan lämna dem på dagis, där experter tar hand om dem. Tur!

När de blir lite äldre är det skola, retfullt nog inte hela dagarna, men det finns en rad fritidsaktiviteter där experter också kan ta hand om det där. Eller de där, menar jag förstås.
Så kan man under några år vara delaktig i samhället, vara någon att räkna med så att säga. Man jobbar och konsumerar, syns och hörs. Finns.

Sedan kommer nästa totala överraskning. Kroppen åldras. Och det hjälper inte med smink och sånt, för det visar sig inte enbart gälla utseendet. Stor kris. Varför har ingen berättat detta? Alla i formationen tittar förvirrat på varandra.

Ja. Senare kommer förstås fler överraskningar. Men då är det snart dags att isoleras från samhället igen. Vi kan ju bara ha människor mellan 20 och 50 här. Hur skulle det annars se ut?

---------------------
Jag vill bara säga det: Umgås. Konsumera mindre, jobba mindre, gör nåt meningsfullt. Umgås.