Tv-beroende son

Det första sonen sa, när vi kom på stort härligt kalas med en massa barn var: "Hej. Har ni tv?"
När vi kom hem till mormor och skulle äta middag ikväll, alla hans favoriter var där, jag, pappa, mormor och morbror - då sa han "Jag vill inte sitta hos er, jag vill titta på tv".
Frågade mamma om han blivit MER tv-besatt sedan jag tog bort vår. "Ja," sa hon "innan kunde han sitta en kort stund och sedan tröttna. Nu får jag dra honom därifrån, han är helt uppslukad".
Hm.
Alla tyckte jag borde återinföra tvn hemma. "Du MÅSTE ju använda den som barnvakt när du är ensam med honom" "Han ser ju ändå på tv överallt annars"
Men nej. Det måste jag inte. Mänskligheten har klarat sig utan tv rätt länge. Hans besatthet lär väl avta med tiden, det är ju bara några veckor sedan jag tog bort den.

I övrigt har jag kraschat alla mina löften sedan i lördags. Jag har ätit ute, varit och klippt mig hos frisören, rökt en massa, till och med köpt en kaffe och ett paket tuggummi. Fikat. Ätit croissant. Varit totalt avtrubbad, likgiltig. Men nu håller jag på att vakna till igen.
På lördag kommer mina krönikor om köpstoppet i tidningen. Jag är helt nervös, det är på något sätt en helt annan sak att se sina tankar och personliga upplevelser i tryck än på nätet. Tror de ska ta nån bild på mig också. Huvaligen. Och folk kommer säkert skriva en massa elaka kommentarer. Nåja. Lite stolt är jag ändå, att jag gjorde det, att jag tog mig för att skriva om det och att jag vågade ta plats nog att föreslå det. (tack Pelle)

Läser min favoritbok sedan jag var barn - Michael Endes Momo Kampen om tiden. Härlig bok, om ett gäng gråa män som går och röker cigarrer och stjäl folks tid så att de inte får tid för något annat än att jobba.

Sonens pappa är här och det är obeskrivligt skönt att inte vara helt ensam om allt ansvar. Jag kan koppla av helt och hållet, när han är på dagis eller hos någon annan är det ändå jag som har huvudansvaret på något vis. Nu känns det bara helt lugnt och tryggt, jag vet att han har det minst lika bra som om jag hade varit hemma med honom, att han behöver det här.

Var på ett Pilatespass idag för övrigt, och slås återigen av hur komisk jag är med sådant där. Som en liten skolflicka som studsar upp och ner i bänken "jag kan, fröken, jag kan" känns det alltid som en tävling så fort jag tränar i grupp. Jag vill alltid göra allt bäst och innerst inne står jag nog och väntar på att tränaren ska dela ut en guldstjärna åt mig i slutet av passet. *fnissar* Hur ändrar man duktighetsdrivkraften till en inre dito?