tingens hämnd

Idag tog jag en sista titt i mitt välstädade förråd. Det med de tomma ytorna, där man kunde gå ut och in och med lätthet finna det man sökte. Det, där det bara fanns fem-sex kartonger, alla noggrant märkta med spritpenna. Farväl, ljuva ordning.

Man ska nämligen inte inbilla sig att man kan göra sig av med Prylar hur som helst.

Till bytesdagen kom sju personer. Och alla hade de otroligt svårt att acceptera att jag bara skänkte bort prylar. "Men inte ska du väl..." började de med. "jooodå!" sa jag och kände mig generös.
"Men du kan väl inte ge bort din sons leksaker" fortsatte de. "jooo... jag har sparat tre kartonger. Förutom att han har hela rummet överbelamrat" försvarade jag mig, men började känna mig lite vissen.

Så hittade de påsarna med dukar, gardiner, kuddfodral, som mormor alltid skickar med mig när jag är där. "Men herregud människa, du kan väl inte ge bort saker du fått av din mormor" sa de förskräckt medan de plockade på sig den ena duken efter den andra.

"....men, jag har ju massor kvar. Jag kan inte spara tre säckar med textilier som jag aldrig använder av sentimentala skäl! Och det är inte hon som gjort dem. Hon har fått dem. Och hon SA att jag fick ge bort dem om jag inte ville ha dem" sa jag och började känna mig som jordens skurk som försöker frigöra mig från Prylhelvetet.

Sedan kom en barnfamilj, med en kille som sonen brukar leka med. Han plockade gladeligen åt sig av sonens leksaker. Nu kändes det inte alls bra längre. KUNDE jag verkligen ge bort sonens leksaker? Hur ond får man bli? Tänk om sonen kommer hem dit och ser sina saker och får men för livet av sin mors bristande respekt för äganderätten?

När de tre timmarna gått, var mängden prylar nästan lika stor som när jag började. Det märktes inte att någon varit där knappt.

Jag gjorde ett försök i morse, att sortera det som återvänt, för att slippa bära tillbaks det i förrådet (ska ju på loppis nästa helg, men jag kan inte ta med mig ALLT, måste slänga och skänka till röda korset också). Men det gick inte. Det går inte att ägna hur många dagar som helst till att rensa med fyraåring i huset.

Jag kan säga att jag höll på att bryta ihop fullständigt när jag fick bära tillbaka allt skräp igen. Nu ser det ut som innan. Allt jobb förgäves. Yyyyyllll!

Grannen berättade att en av dem som varit och fått saker hade sagt att hon hade en massa köksmaskiner hon ville bli av med. "Dem kan Elisabeth få" hade hon sagt.
Hahahahah *skrattar ett vansinnesskratt*
Snart sitter jag i min lägenhet, med prylar och köksmaskiner upp till halsen och kan inte röra mig mer.

Så kan det gå.


Det känns verkligen som en förbannelse. Som att det inte GÅR att bli av med prylar, när man väl skaffat dem. Åh, jag vill bara vräka ut det på gården och göra en stor jäkla brasa av eländet.

Som Björk sjöng i "Modern Things"

All the modern things
Have always existed
They've just been waiting in a mountain
For the right moment
Listening to the irritating noises
Of dinosaurs and people
Dabbling outside

...They've just been waiting
To come out
And multiply
And take over
It's their turn now