Pengar och SM i präktighet

Är det inte konstigt att man kan hinna bli 34 utan att någonsin lyckats spara en enda krona? Att man så totalt kan undvika att tänka en liten aning på vad man gör med pengarna?

Sedan köpstoppet började har jag sparat en massa pengar (ja, allt är ju relativt, men säg att jag lyckats lägga undan ett par, tre tusen per lön, trots att jag just gått ner i arbetstid och sänkt lönen med 4000.). Plötsligt var det som att något lossnade i mig, i min syn på pengar. Det är som att jag trott att det varit farligt att tänka på. Eller kanske helt enkelt att jag tutat i mig att jag varit helt hopplös på ekonomi och på så vis blockerat allt förnuft.

Emellanåt hemfaller jag nu till total girighet. Jag sitter och tittar på kontosaldot och gottar mig och funderar på om jag inte skulle kunna få pengarna att bli fler fortare. Nästa stund öppnas stora konsumtionsbegäret och jag sitter och tänker på allt jag skulle kunna göra om jag bara hade ännu mer pengar. En ny bil kanske? Alltså precis motsatt vad som var avsikten med det hela.

Men i det stora är det positivt. För det är en sådan frihetskänsla att slippa oroa sig. Om bilen går sönder, om det händer något så jag måste ha fram kontanter fort - ja då finns de redan där. Det är ju så självklart att det inte är klokt. Men jag har varit så in i bomben bestämd i min identitet som stackars fattig (även innan jag hade barn och tjänade mer än vad jag gör nu), jag har envist hävdat att det är synd om mig som inte har några sparpengar och trott att alla andra som har det har det för att de har FÅTT pengar - av sin pappa eller så. (vilket jag ju också fått emellanåt, men inte sparade jag för det).

Mamma ska åka till Hawaii snart. Hon skulle låna till resan. Då kunde jag säga "du kan få låna hälften av mig, så slipper du räntan". Va!? Bara det. Jag har ju alltid, alltid stått i tacksamhetsskuld till henne, bara tagit och tagit och aldrig kunnat ge något. Wow. Det var skönt för självkänslan kan jag säga.

Läs förresten det här. Det är så skönt när någon annan formulerar ens tankar.

http://www.konrad.konsumentverket.se/index.php?ID=841&ParentID=7

------------------------------------------------
Jag önskar mig: samhörighet, samtal, glädje, andlighet och att få bidra med något.

Jag har nästan bestämt mig för att bli aktiv inom kyrkan. Jag vet inte om man kan det, när man inte tror på samma sätt som de gör. Men det finns inte sådär vansinnigt många andra ställen jag kan få allt det där.

Igår åkte jag för att öva med kören, och det visade sig att det var dags för årsmöte. Först blev jag lite besviken, eftersom jag sett fram emot att sjunga. Men så kom vi in i församlingshemmet och där var uppdukat till middag, med tända ljus. Vilken underbar överraskning. Sedan satt vi där och pratade, i lugn och ro. Det är helt oslagbart. Sedan blev det allsång, och jag kan inte hjälpa det, men åh, vad det är kul att sjunga ihop med andra. Var så lycklig att det bubblade i mig.